Den affekterade honan (nr 475) från denna kull avlivades p g a njursvikt vid 10 års ålder. Den andra kullen bestod av en affekterad hane (nr 472) och två negativa honor (nr 474 och 476). Den affekterade hanen (nr 472) tjänade som far till tre parningar/kullar och en negativ hona (nr 474) tjänade som mor till en kull. 

Den återstående negativa honan (nr 476) i den andra kullen kunde inte följas upp. Den affekterade hanen   
 (nr 472) dog i njursvikt vid 8 års ålder. De korthåriga huskatterna (DSH nr 038, 045, 127, 224, 296, 340 och 464), som användes i denna studie var obesläktade individer, som hade skänkts av en privatperson med många katter i sin ägo. Dessa korthåriga huskatter samt katterna i F1-generationen (nr 472-476) ingick inte i dataanalysen av denna studie. 

Av de återstående 115 katterna i figur 1 genomgick 75 st histopatologisk undersökning av njurarna (N = 54) eller fullständig obduktion (N = 21). 11 katter kvarstår i kolonin, 17 katter tillhandahölls som forskningsdjur till andra forskare och 12 katter skänktes/adopterades som sällskapsdjur och kunde inte följas upp. Forskningskolonin är bibehållen och blod- samt vävnadsprover finns tillgängliga för samarbetsforskning. 

Ultraljud 

Ultraljud användes för att fastställa eller utesluta diagnosen polycystisk njursjukdom på 102 av de 115 katterna i studien. Dessa 102 individer inkluderade 62 av katterna med resultat från renal histopatologi eller obduktion, alla de 11 katter som kvarstår i kolonin, alla de 17 katter som tillhandahölls som forskningsdjur till andra forskare och alla de 12 katter som övergick till att bli sällskapsdjur. På de övriga 13 katterna genomfördes inte ultraljud och diagnosen bekräftades eller uteslöts genom både makroskopisk och mikroskopisk patologi. 

Renalt ultraljud genomfördes med en 7,5 Mhz transducer och en ATL UltraMark 4 high-resolution real-time ultraljudsenhet med videoband och storbildskamera för backup i form av fotokopior. Katterna undersöktes liggande på rygg - antingen vakna eller sederade med ketamine, som injicerades intramuskulärt (10 mg/kg). Både längsgående och tvärgående bilder av njurarna granskades. 

Cystor identifierades som anechoiska, sfäriska strukturer med jämna, släta, och skarpt avgränsade väggar och echofria (akustisk förstärkning bakom förändringen motsvarande dess storlek). 

Ultraljud utfördes på katter i ålder från 7 veckor till 12 månader och ultraljudsundersökningar upprepades två till fem gånger under flera månader. På 62 katter gjordes både ultraljud och renal histopatologi. 

Patologi 

Renal histopatologi (N = 54) eller fullständig obduktion (N = 21) utfördes på 75 katter i ålder från 1 dag  (neonatal död) till 6 år. De ljusmikroskopiska, elektronmikroskopiska och de immunohistokemiska fynden på de 21 katter, som genomgick fullständig obduktion och en katt från F1-generationen (nr 472) har rapporterats på annat håll (Eaton et al. 1997). På de återstående 54 katterna, så har njurvävnad undersökts i ljusmikroskop, men fullständig obduktion har inte utförts. För histologisk undersökning, samlades utvalda vävnadsprover från obduktion och fixerades i neutral, buffrad 10% formalin, inbäddades i paraffin, skars i 6 µm snitt och färgades med hematoxylin och eosin. 

Statistik 

Affekterade katter identifierades genom renal ultraljudsundersökning, makroskopisk och mikroskopisk patologi - eller båda - enligt beskrivning ovan. Resultaten av uppfödningsförsöken blev föremål för standard chi square-analys. Ett P-värde på mindre än 0.050 ansågs signifikant. 
 

Resultat 

Uppfödningsstudier 

Uppfödningsstudier utfördes, där affekterade katter parades med både affekterade och negativa katter. I  dessa kullar föddes 115 kattungar, av vilka 71 st (62%) var hanar och 44 st (38%) var honor (X2 = 2.755, P = 0.097). Av de 115 kattungarna var 52 st (45%) affekterade och 63 st (55%) var negativa. Av de 52 affekterade katterna var 29 st (56%) hanar och 23 st (44%) honor (X2 = 0.154, P = 0.694)). Av de 63 negativa kattungarna var 42 st (67%) hanar och 21 st (33%) honor (X2 = 2.947, P = 0.086). 

Det föddes 11 st avkommor från parningar mellan två affekterade katter. I samtliga fall var dessa parningar tillbakaparningar, där affekterade perserkatter hade parats med affekterade blandraskatter. De affekterade blandraskatterna var avkommor till utparningar mellan affekterade perserkatter och negativa korthåriga huskatter. Av dessa 11 katter så var 8 st affekterade (5 hanar och 3 honor = 73%) och 3 st var negativa (1 hane och 2 honor = 27%).  De observerade könsförhållandena skilde sig inte signifikant från det förväntade förhållande, där all avkomma (X2 = 0.046, P = 0.831), affekterad avkomma (X2 = 0.000, P = 1.000) eller negativ avkomma (X2 = 0.171, P = 0.679) togs i beräkning. Chi square-analysen av resultaten för fenotypen för polycystisk njursjukdom genomfördes genom att använda en nollhypotes för dominant arvsgång och antagandet av dödlighet för den homozygota genotypen. Denna analys gav X2 = 0.024 (P = 0.877). Samma data var föremål för chi square-analys genom att använda en nollhypotes för dominant arvsgång och antagandet av ickedödighet för homozygot genotyp. Denna analys gav X2 = 0.132 (P = 0.716). 

Det fanns 104 avkommor från parningar mellan negativa och affekterade katter. Av dessa 104 katter var 44 st affekterade (24 hanar och 20 honor = 42 %) och 60 st var negativa (41 hanar och 19 honor = 58%). De observerade könsförhållandena skilde sig inte signifikant från det förväntade förhållande, där all avkomma (X2 = 2.813, P = 0.093), affekterad avkomma (X2 = 0.046, P = 0.831) eller negativ avkomma (X2 = 3.449, P = 0.831) från utparningar mellan affekterade perserkatter eller affekterade blandraser härstammade. Chi square-analyser av resultaten gällande fenotyp hos polycystisk njursjukdom där man använde en nollhypotes för dominant arvsgång gav X2 = 0.948 (P = 0.330). Avkomman i denna grupp härstammade från utkorsningar mellan affekterade perserkatter eller affekterade korsningskatter och negativa korthåriga huskatter. Av 61 avkommor födda i kullar efter affekterade perserkatter och negativa korthåriga huskatter, så var 29 st (48%) affekterade och 32 st (52%) var negativa. Chi square-analys av dessa fakta genom användning av en nollhypotes för dominant arvsgång gav resultatet X2 = 0.008 (P = 0.928). 

I korsningar mellan negativa och affekterade individer fanns det 65 avkommor (31 affekterade och 34 negativa) från kullar där fadern var affekterad samt 39 avkommor (13 affekterade och 26 negativa) från kullar där modern var affekterad. I chi square-analysen visade proportionerna för affekterad avkomma i dessa olika typer av korsningar ingen signifikant skillnad (X2 = 1.513, P = 0.219). 

Ultraljudsstudier 

Den lägsta ålder då cystor kunde upptäckas genom ultraljudsundersökning var sju veckor. Hos sju katter var ultraljudsundersökningen första gången negativ, men diagnosen polycystisk njursjukdom ställdes vid högre ålder genom upprepade ultraljudsundersökningar eller genom makro- och mikroskopisk patologi. En katt (nr 744) var negativ vid ultraljudsundersökning vid 10, 17 och 27 veckors ålder, men konstaterades ha polycystisk njursjukdom vid obduktion, utförd när katten var 44 veckor gammal. En annan katt (nr 791) var negativ vid ultraljudsundersökning vid 7 och 22 veckors ålder, men visade sig vara affekterad när nytt ultraljud gjordes vid 35 veckors ålder. Denna katt bekräftades vara affekterad vid obduktion, som gjordes när katten var 5 år gammal. Två katter (nr 782 och 786) var negativa vid ultraljudsundersökning vid 7 och 8 veckors ålder, men hade både makro- och mikroskopiska bevis på polycystisk njursjukdom när obduktionen utfördes vid 10 resp 11 veckors ålder. 

Hos de återstående 3 katterna (nr 789, 803 och 806) visade ultraljudsundersökningen, att de var negativa vid 7 till 8 veckors ålder, men att de var affekterade när en ny undersökning gjordes vid 17-22 veckors ålder. Katt nr 789 finns fortfarande i kolonin, katt nr 803 bekräftades vara affekterad när obduktion utfördes vid 3 års ålder och katt nr 806 - som studerades av en annan forskare - konstaterades vara affekterad när den avlivades. 

Både ultraljud och renal histopatologi utfördes på 62 av de 115 katterna i figur 1, som omfattar denna studie. Sensitiviteten och specifiteten av ultraljud för att diagnosticera polycystisk njursjukdom kalkylerades genom att använda data från dessa 62 katter. 

Sensitiviteten fastställdes som det antal affekterade katter, vilka var positiva vid ultraljudsundersökning vid - eller yngre än - en specificerad ålder, dividerad med det totala antalet katter som hade visat sig affekterade/positiva för polycystisk njursjukdom vid renal histopatologi. Specificiteten definierades som det antal negativa katter, vilka var negativa vid ultraljudsundersökning, dividerat med det totala antalet katter som var negativa för polycystisk njursjukdom vid renal histopatologi. Genom att använda dessa definitioner, visade sig ultraljudsundersökningarna ha en sensitivitet på 75% (15/20) och specificitet på 100% (21/21) när de utfördes vid < 16 veckors ålder, samt en sensitivitet på 91% (29/32) och en specificitet på 100% (30/30) när de utfördes vid < 36 veckors ålder. 


Patologiska fynd 

Vid obduktion diagnosticerades polycystisk njursjukdom genom förekomsten av njurcystor, som varierade i storlek från < 1 mm till ungefär 20 mm och antalet varierade från 20 till > 200 cystor i varje njure (figur 2) (Eaton et al. 1997). Cystor hittades/fanns i både cortex och medulla i båda njurarna. Cystornas antal och storlek gav ett märkbart varierande utseende hos olika individer. Trots markanta individuella variationer gällande cyststorlek, så tenderade cystorna att vara större på äldre katter. Histologiska förändringar begränsades till njurar och lever. Njurcystorna var klädda med epitel, som varierade från kubiskt till plattepitel.  En del cystor var omgivna av interstitiell fibros eller lymfoplasmacytär inflammation och en del cystor pressade samman omgivande njurparenkym. Många cystor, emellertid, åtföljdes inte av sjukliga förändringar i den angränsande vävnaden. Förutom njurcystor fanns lindrig till allvarlig utbredd multifokal kronisk tubulointerstitiell nefrit hos affekterade katter - mest vanligt var det på äldre katter. Kronisk tubulointerstitiell nefrit karaktäriserades av lymphoplasmacytär interstitell infiltration, interstitiell fibros, och åtföljande  tubulär epitelialatrofi och regeneration.  Små hepatobiliära cystor hittades i levern på två katter och lindrig till markant utbredd biliär hyperplasi och fibros sågs i levern på tio affekterade katter. 
 

Diskussion 

Djurmodeller av polycystisk njursjukdom inkluderar kemiskt framkallade och spontant förekommande genetiska former av sjukdomen hos möss och råttor (Gattone och Grantham 1991). Kemiskt framkallade modeller inkluderar de, som har skapats genom användning av diphenylthiazol, nordihydroguaiaretic- syra och kortikosteroider. 

Cpk- och pcy-stam av möss utvecklar polycystisk njursjukdom, vilken nedärvs som en autosomal recessiv egenskap. En form av autosomal dominant polycystisk njursjukdom har beskrivits hos " Han:SPRD -råttan" (Cowley el al. 1993; Kaspareit-Rittinghausen et al. 1989; Schafer et al. 1994).  Denna sjukdom leder till omfattande renal förstoring, uremi och död vid 2 - 3 veckors ålder hos affekterade homozygota individer. Heterozygota hanar utvecklar njurcystor, progressiv interstitiell fibrosis, och azotemi  vid 6 månaders ålder medan däremot heterozygota honor utvecklar stabil njursjukdom utan azotemi (Cowley et al. 1993). 

Den gen som är ansvarig för den vanligaste formen av ADPKD hos människor har lokaliserats till den korta armen av kromosom 16 i området för a-hemoglobin och fosfoglycolate fosfatasgenerna (ADPKD1) (Reeders et al. 1985, 1986) (fosfataser =  en grupp av enzymer av mycket stor betydelse, bl a  för energiomsättningen i kroppens celler). Den genetiska heterogeniteten (olikartade) för ADPKD upptäcktes snart (Kimberling et al. 1988) och en andra ADPKD-gen (ADPKD2) hänfördes till kromosom 4 (Kimberling et al. 1993; Peters et al.1993). Andra genetiska former av polycystiska njurar kan också existera (Daoust et al. 1993). 

Nyligen har den kompletta strukturen för ADPKD1-genen och dess proteinprodukt rapporterats (Consortium 1994, 1995). Aminosyresekvensen (ordningsföljden) som ADPKD1-genen kodar för visar inte homologi med kända proteiner. Bärare av ADPKD1-genen tros svara för ungefär 85% av ADPKD hos människor, med majoriteten av de återstående fallen förbundna med ADPKD2 (Peters och Sandkuijl 1992). 

Flera vuxna katter med polycystisk njursjukdom har rapporterats i veterinärmedicinsk litteratur under de senaste 30 åren (Battershell och Garcia 1969; Caputo 1980; Lulich et al. 1988; Northington och Juliana 1977; Rendano och Parker 1976; Stebbins 1989).  Spekulationen att polycystisk njursjukdom hos perserkatter är en ärftlig åkomma, baserades på dess vanliga förekomst hos långhåriga katter eller katter av persertyp och identifiering av sjukdomen hos en familj besläktade perserkatter (Biller et al. 1990). Ända tills nu har emellertid formen för arvsgången varit okänd. 

Resultaten av denna studie stödjer slutsatsen att polycystisk njursjukdom hos perserkatter nedärvs som en autosomal dominant åkomma. Chi square-analyser indikerade att den observerade fördelningen av avkomma efter en affekterad och en negativ förälder inte skilde sig signifikant från de 50%, som förutsades efter antaganden i enlighet med dominant ärftlighet. Procenten affekterad avkomma skilde sig inte signifikant beroende på om det var fadern eller modern, som var den affekterade föräldern. Fördelningen av avkomma efter två affekterade föräldrar överensstämde även den med autosomal dominant arvsgång. I chi square-analys skilde sig resultaten inte signifikant från de 75% avkomma, som förväntas vara affekterade vid enkel dominant nedärvning, eller från de 67% avkomma, som förväntas vara affekterade vid dominant nedärvning och dödlighet hos den homozygota genotypen . 

Förekomsten av negativa katter i dessa kullar eliminerade effektivt möjligheten till en autosomal recessiv arvsgång. Dessutom förevisade uppfödningsexperimenten i denna studie nedärvning hane till hane, hane till hona, hona till hona och hona till hane, vilket effektivt eliminerade X-kopplad arvsgång (X-kromoson = könskromoson, övers anm). Slutligen så har åkomman polycystisk njursjukdom upprätthållits i kolonin under fyra generationer och alla affekterade kattungar har haft minst en affekterad förälder. 

Hos "Han:SPRD"-råttan upptäcks homozygota individer enkelt, eftersom deras njurar förstoras snabbt och utgör 25-30% av kroppsvikten vid 3 veckors ålder (Cowley et al. 1993). Hos människor med ADPKD, har det homozygota tillståndet ännu inte upptäckts, trots det faktum att ADPKD är en relativt vanlig sjukdom. Hos perserkatter med ADPKD har individer med extremt snabb sjukdomsutveckling (= utveckling av njursvikt vid 1 års ålder) inte observerats och den homozygota genotypen har ännu inte identifierats. 

Av 6 katter med polycystisk njursjukdom som tidigare har rapporterats om i veterinärmedicinsk litteratur, så var 4 katter långhåriga eller av persertyp (Battershell och Garcia 1969; Lulich et al. 1988; Northington och Juliana 1977; Stebbins 1989) och 2 var korthåriga katter (Caputo 1980; Rendano and Parker 1976). Polycystisk njursjukdom har också rapporterats hos en korthårig katt med renalt lymfosarkom (elakartad tumör i njure/njurar) (Podell et al. 1992). Dessa observationer är alltjämt överensstämmande med dominant arvsgång av denna åkomma hos perserkatter. Många katter i kolonin som har beskrivits i denna rapport är korthåriga och saknar den typiska brakycefaliska (kortskalliga) ansiktsbyggnaden hos perserkatter. Förmodligen så är inte långhårspäls och brakycefalisk ansiktsbyggnad kopplat till polycystisk njursjukdom hos katt. 

Variationen i antal och storlek på njurcystor hos perserkatter i denna studie liknar det som har observerats hos människor med ADPKD och tillväxttakten av njursjukdom är högst varierande hos båda arterna. Levercystor komplicerar vanligen ADPKD hos människor, speciellt hos kvinnor (Gabow 1993; Kaehny och Everson 1991) men var ovanliga hos perserkatter av båda könen (Eaton et al., 1997). Hepatobiliär fibros var en vanlig skada hos affekterade katter, men dess förekomst var inte relaterad till svårighetsgraden hos njurskadorna. Både hepatitis fibrosa och kronisk tubulointerstitiell nefrit  var vanligare hos äldre katter. Hepatitis fibrosa är ovanlig, men har rapporterats hos humanpatienter med ADPKD  (Cobben et al. 1990; Ramos et al. 1990). Förekomsten av extrarenala skador hos perserkatter med ADPKD understödjer vidare dess värde som en "djur-modell" av den mänskliga sjukdomen. 

Penetrance (förekomst eller frånvaro av cystor) och expression (sjukdomens svårighetsgrad) av ADPKD är åldersrelaterad hos människor (Kimberling et al. 1991).Vid ADPKD1 kommer uppskattningsvis 90% av de förmodade anlagsbärarna att vid 20-årsåldern ha cystor, som kan upptäckas vid ultraljudsundersökning (Bear et al. 1992). 

Hos de flesta av de affekterade katterna, som genomgick ultraljud < 16 veckor ålder så framstod det renala parenkymet som normalt - med undantag för förekomsten av små cystor (1-2 mm). Endast 2 katter som var negativa vid ultraljud vid 6 månaders ålder visade sig senare ha ADPKD - då upptäckt vid efterföljande ultraljudsundersökning eller obduktion. Detta tyder på att frånvaro av njurcystor under ungdomstiden är förenat med en liten risk för senare utveckling av ADPKD både hos människor och katter. 

Ungefär 45% av humanpatienterna med ADPKD kommer att utveckla njursvikt vid 60-årsåldern, men debutåldern för uppvisande av symptom sträcker sig från 2-80 år (Gabow 1993). Hos vuxna patienter där cystor har upptäckts genom ultraljud, så uppskattades risken för att utveckla njursvikt till att vara 2% vid 40 års ålder, 23% vid 50 års ålder och 48% vid 73 års ålder (Churchill et al. 1984).  

Den ålder då njursvikt utvecklas hos perserkatter med ADPKD är också varierande. Medelåldern för uppvisande av symptom på njursvikt hos de affekterade katterna i studien var 7 år - med en spännvidd från 3-10 år. 

Det finns flera tänkbara förklaringar till variationerna i den kliniska sjukdomsutvecklingen för ADPKD. Faktorer påverkade av omgivnings- och livsvillkor kan spela en roll. Hypertoni, multipla graviditeter och urinvägsinfektioner var några av de faktorer som - möjligen genom påverkan av omgivnings- och livsvillkor - kunde associeras till en snabbare sjukdomsutveckling i en studie över affekterade humanpatienter (Gabow et al. 1992).  

Genetiska faktorer kan också bidra till variationerna i uttryck av ADPKD. Olika genetiska loci för ADPKD kan resultera i variationer i det kliniska förloppet. T ex så är åldern för uppvisande av njursvikt senarelagd hos patienter, som inte är av ADPKD1-genotyp (Parfrey et al. 1991). Interaktion med andra gener eller avvikande alleler vid ett enstaka ADPKD-locus kan också förekomma (Kimberling et al. 1991). Även inom ADPKD1-familjer kan det finnas en markant variation i  sjukdomens svårighetsgrad samt den ålder då njursvikt inträffar (Milutinovic et al. 1992). En tänkbar förklaring till sådana variationer inom en familj är instabil DNA, med varierande antal trefaldigt upprepade sekvenser inom genen (Fick et al. 1994). 

Sammanfattningsvis kan sägas, att polycystisk njursjukdom hos perserkatter mycket nära liknar ADPKD hos människor. Båda sjukdomarna nedärvs som en autosomal dominant åkomma. Båda sjukdomarna karaktäriseras av utveckling och förstoring av cystor i renala cortex och medulla, vilket resulterar i fortskridande, progressiv, njurförstoring. 

Slutligen: Båda sjukdomarna åtföljs vanligtvis av njursvikt som debuterar sent i livet - dock  finns hos båda arterna en markant variation i sjukdomens kliniska förlopp. 
 
 

ORDLISTA  

Affekterad    =   Angripen 
Anechoiska    =    Avger ej eko (innehåller vätska) 
Autosomal   =   Icke könsbunden 
Azotemi/uremi    =   Ökad kvävehalt i blodet 
Biliär hyperplasi  =   Vävnadsökn p g a numerär cellnybildning i gallvägarna 
Buffring   =   Upprätthållande av ett oförändrat PH i en lösning med   hjälp av en buffertsubstans 
Chi square   =   X2  Chi square-analys (chi kvadrat-analys) 
Cortex   =    Njurbark 
Eosin   =    Ett färgämne   
Epitel   =   Ytliga cellskikt som täcker hud och slemhinnor 
Extretorisk urografi  =   Speciell typ av röntgen av urinvägar (utsöndring) 
Fosfatas   =    Enzym som klyver organiska fosfatestrar 
Gross   =    Makroskopi, se "M" 
Hematoxylin   =   Ett färgämne 
Hepatitis fibrosa   =   Sjuklig bindvävsökning i levern  
Hepatobiliära   =   Som rör lever- och gallvägar 
Heterogen   =   Uppbyggd av olika beståndsdelar 
Heterozygot    =   Allelerna i ett anlagspar är olika, dvs den ena dominant  och den andra recessiv 
Histokemi    =   Vävnadskemi 
Histologi   =   Vävnadslära, framför allt  mikroskopisk anatomi 
Histopatologi   =   Läran om sjukliga förändringar i vävnaderna 
Homologi   =   Exakt överensstämmelse 
Homozygot   =   Båda allelerna i ett allelpar är identiska 
Human    =   Mänsklig 
Hyperfosfatemi   =   Onormalt hög halt av fosfater i blodet, vilket kan orsaka  svaghet och kramper 
Hypertoni   =   Högt blodtryck 
Immunologi    =   Läran om immunförsvaret 
Immunohistokemiska   =   Se immunologi resp histokemi 
Interstitiell fibrosis   =   Ökad inlagring av bindväv mellan organ 
Isostenuri    =   Njurstelhet, urin med samma densitet/täthet som den  proteinfria blodplasman 
                         dygnet runt,  oberoende  av vätskeintaget 
Kortikosteroider   =    Kortisonpreparat   
Locus (plural Loci)   =   Genens placering på kromosomen 
Lymfoplasmacytär  inflammation   =    Inflammation med lymfocyter 
inflammation  och plasmaceller (=   två olika  typer av vita  blodkroppar) 
Makroskopisk   =   Synlig med blotta ögat 
Medulla    =   Njurmärg 
Metabolisk acidos   =  Av ämnesomsättningen orsakad hög halt av sura resp alkaliska ämnen i
                                    organismen  uppstår  hos affekterade katter med njursvikt 
Multipla    =   Mångfaldiga 
Neonatal   =   Nyfödd 
Nonregenrativ anemi   =    Blodbrist; blodbildningen i benmärgen upphör eller  minskar 
Parenkym   =   Arbetande, funktionella eller specifika celler i ett organ 
Polyuri och Polydipsi -  Starkt ökad, utspädd urinmängd och sjukligt ökad törst 
Propositus   =   Ursprungsindividen när en teori eller koloni grundas 
Renal    =   Som rör njurarna 
Renomegali   =   Njurförstoring 
Sederade   =   Lugnade 
Sensitivitet   =   En undersökningsmetods förmåga att säkert urskilja de negativa svaren 
Sfärisk    =   Klotrund 
Specifitet   =   En undersökningsmetods förmåga att säkert urskilja de positiva svaren 
Tubulointerstitiell nefrit   =    Inflammation i njurens samlingsrör och stödjevävnad 
Tubulär epitelialatrofi   =    Förtvining av samlingsrörens  epitel (epitel = se E)  
 

REFERENSLISTA  

Battershell D and Garcia JP, 1969. Polycystic kidney in a cat. J Am Vet Med Assoc 154:665-666.  

Bear JC, Parfrey PS, Morgan JM, Martin CJ, and Cramer BC, 1992. Autosomal dominant polycystic kidney disease: new information for genetic counselling. Am J Med Genet 43:548-553.  

Biller DS, Chew DJ, and DiBartola SP, 1990. Polycystic kidney disease in an family of Persian cats. J Am Vet Med Assoc 196:1288-1290.

Caputo CA, 1980. Polycystic kidney disease in an cat. Fel Pract 10:36-40.  

Churchill DN, Bear JC,  Morgan J, Payne RH, McManamon PJ, and Gault MH, 1984. Prognosis of adult onset polycystic kidney disease re-evaluated. Kidney Int 26:190-193.  

Cobben JM, Breuning MH, Schoots C, ten-Kate LP, and Zerres K, 1990. Congenital hepatic fibrosis in autosomal-dominant  polycystic kidney disease. KidneyInt 38:880-885.  

Consortium EPKD, 1994. The polycystic kidney disease 1 gene encodes a 14 kb transcript and lies within a duplicated region on chromosome 16. Cell 77:881-894.  

Consortium IPKD, 1995. Polycystic kidney disease: The complete structure of the PKD1 gene and its protein. Cell 81:289-298.  

Cowley B Jr, Gudapaty S, Kraybill AL, Barash BD, Harding MA, Calvet JP, and Gattone VH, 1993. Autosomal dominant polycystic kidney disease in the rat. Kidney Int 43:522-534.  

Daoust MC, Bichet DG, and Somlo S, 1993. A French-Canadian family with autosomal dominant polycystic kidney disease unlinked to ADPKD1 and ADPKD2 (abstract). J Am Soc Nephrol 4:262.  

Eaton KA, Biller DS, DiBartola SP, Radin MJ, and Wellman ML, in press. The morphologic features of autosomal dominant polycystic kidney disease in Persian and Persian-cross cats. Kidney Int.  

Fick GM, Johnson AM, and Gabow PA, 1994. Is there evidence for anticipation in autosomal dominant polycystic kidney disease? Kidney Int 45:1153-1162.  

Gabow PA, 1993. Autosomal dominant polycystic kidney disease. N Engl J Med 329:332-342.  

Gabow PA, Johnson AM, Kaehny WD, Kimberling WJ, Lezotte DC, Duley IT, and Jones RH, 1992. Factors affecting the progression of renal disease in autosomal-dominant polycystic kidney disease. Kidney Int 41:1311-1319.  

Gattone VH and Grantham JJ, 1991. Understanding human cystic disease through experimental models. Semin Nephrol 11:617-631.  

Kaehny WD and Everson GT, 1991. Extrarenal manifestations of autosomal dominant polycystic kidney disease. Semin Nephrol 11:661-670.  

Kaspareit-Rittinghausen J, Rapp K, Deerberg F, Wcislo A, and Messow C, 1989. Hereditary polycystic kidney disease associated with osteorenal syndrome in rats. Vet Pathol 26:195-201.  

Kimberling WJ, Fain PR, Kenyon JB, Goldgar D, Sujansky E, and Gabow PA, 1988. Linkage heterogeneity of autosomal dominant polycystic kidney disease. N Engl J Med 319:913-918.  

Kimberling WJ, Kumar S, Gabow PA, Kenyon JB, Connolly CJ, and Somlo S, 1993. Autosomal dominant polycystic kidney disease. Localization of the second gene to chromosome 4q13-q23. Genomics 18:467-472.  

Kimberling WJ, Pieke-Dahl SA, and Kumar S, 1991. The genetics of cystic diseases of the kidney. Semin Nephrol 11:596-606.  
   
Lulich JP, Osborne CA, Walter PA, and O’Brien TD, 1988. Feline idiopathic polycystic kidney disease. Compend Cont Ed Pract Vet 10:1029-1041.  

Milutinovic J, Rust PF, Fialkow PJ, Agodoa LY, Phillips LA, Rudd TG, and Sutherland S, 1992. Intrafamilial phenotypic expression of autosomal dominant polycystic kidney disease. Am J Kidney Dis 19:465-472.  

Northington JW, and Juliana MM, 1977. Polusystic kidney disease in a cat. J Small Anim Pract 18:663-666.  

Parfrey PS, Bear JC, Morgan J, Cramer BC, McManamon PJ, Gault MH, Churchill DN, Singh M, Hewitt R, Somlo S, and Reeders ST, 1990. The diagnosis and prognosis of autosomal dominant polycystic kidney disease. N Engl J Med 323:1085-1090.  

Peters DJM, and Sandkuijl LA, 1992. Genetic heterogeneity of polycystic kidney disease in Europe. Contr Nephrol 97:128-139.  

Peters DJM, Sprult L, Saris JJ, Ravine D, Sandkuijl LA, Fissdal R, Boersma J, van Eijk R, Norby S, Constantinou-Deltas CD, Pierides A, Brissendent JF, Frants RR, van Ommen GJB, and Breuning MH, 1993. Chromosome 4 localization of a second gene for autosomal dominant polycystic kidney disease. Nature Genetics 5:359-362.  

Podell M, DiBartola SP, and Rosol TJ, 1992. Polycystic kidney disease and renal lymphoma in an cat. J Am Vet Med Assoc 201:906-909.  

Ramos A, Torres VE, Holley KE, Offord KP, Rakela J, and Ludwig J, 1990. The liver in autosomal dominant polycystic kidney disease. Implications for pathogenesis. Arch Pathol Lab Med 114:180-184.  

Reeders ST, Breuning MH, Corney G, Jeremiah SJ, Meera-Khan P,Davies KF, Hopkinson DA, Pearson PL, and Weatherall DJ, 1986. Two genetic markers closely linked to adult polycystic kidney disease on chromosome 16. Br Med J Clin Res Ed 292:851-853.  

Reeders ST, Breuning MH, Davies KE, Nicholls RD, Jarman AP, Higgs DR, Pearson PL and Weatherall DJ, 1985. A highly polymorphic DNA marker linked to adult polycystic kidney disease on chromosome 16. Nature 317:542-544.  

Rendano VT, and Parker RB, 1976. Polycystic kidneys and peritoneopericardial diaphragmatic hernia in the cat: A case report. J Small Anim Pract 17:479-485.  

Schafer K, Gretz N, Bader M, Oberbaumer I, Eckardt KU, Kriz W, and Bachmann S, 1994. Characterization of the Han:SPRD rat model for hereditary polycystic kidney disease. Kidney Int 46:134-152.  

Stebbins KE, 1989. Polycystic disease of the kidney and liver in adult Persian cat. J Comp Pathol 100:327-330.  

Welling Lw, and Granthan JJ, 1991. Cystic and developmental diseases of the kidney. In: The kidney 4th ed (Brenner BM, and Rector FC, eds). Philadelphia: W.B. Saunders: 1657-1694.  

Received February 2, 1995  
Accepted July 18, 1995  

Corresponding Editor: Stephen J. O’Brien.